Recension: Metallica - Death Magnetic

Metallica är nu tillbaka med ett nytt album. Sist de släppte ett nytt album var det albumet St. Anger för fem år sedan, ett album jag aldrig riktigt lärde mig att uppskatta. St. Anger var alldeles för tungt och skränigt för att jag ens skulle orka lyssna på ordentligt. De extremt tunga och snudd på skramliga trummorna i kombination med de tungt distade, och alltför nedstämda gitarrerna fick mig genast att längta tillbaka till de gamla klassiska Metallica-albumen från 80- och tidiga 90-talet.

Metallicas nya album, Death Magnetic, har faktiskt till stor del uppfyllt mina önskningar, åtminstone till stor del. Mina spontana reaktioner när jag började lyssna igenom albumet var det höga tempot och riff som frå mig att direkt associera till Metallica. Det jag däremot inte riktigt tycker mig känna igen är trummornas sound. Det är nog främst virveltrumman som känns aningen tunnare och "punkigare" än vad jag är van vid. Detta kan tänkas vara ett sätt att ta avstånd från de extremt tunga trummorna i St. Anger albumet. Jag kan också känna andra punkinfluenser då det förekommer som t.ex. melodislingor med oktaverade gitarrer likt de som ofta förekommer i modernare punk/poppunklåtar. Detta är dock kortare slingor som sedan övergår till riff i vanlig "metallicaanda".

Något som är bekant är också de wah-wah-solona som återkommer ständigt. Det är nästan allt för mycket av dessa solon och de påminner mig ständigt om solot i "Enter Sandman", som kan ses som en klassiker, från Metallicas svarta album som släpptes 1991. Jag tycker verkligen om wah-wah, men även fast det är riktigt bra solon blir det tyvärr lite för mycket av det goda.

Ljudkvalitén är tyvärr en besvikelse. Även om det känns moderniserat jämfört med de gamla klassikerna, kan man tycka att ljudet borde vara betydligt bättre än vad det är. Jag hade väntat mig ett tyngre och fylligare ljud med med mer "tryck" i. Det är svårt att säga om det beror på inspelningen i sig eller masteringen. Att det skulle bero på Metallicas instrumentala skicklighet har jag dock svårt att tro.

För att gå in lite mer på låtarna nu så vill jag lyfta fram några stycken. Första spåret på plattan, "That Was Just Life" känns energirikt fast med ett långt och aningen psykadeliskt intro som efter ett tag blir lite i stil med introt till "For Whom the Bell Tolls" från albumet "Ride the Lightning. Sedan kommer energikicken och de snabba rytmiska riffen och melodislingorna med två gittarrer som spelar varsin stämma. Nästa låt "The End of The Line" känns mäktig och tung precis som Metallica ska låta. Här kommer även ett aggressivt wah-wah solo.

Låt nummer fyra påminner lite om "One", "Welcome home (Sanitarium)". Jag tycker däremot inte om soundet på introt med den oktaverade gitarren. Efter Ca 50 sekunder börjar jag känna igen Metallica igen. Ca en minut senare blir det tyngre och de slänger på disten. Det blir även snygga melodislingor med stämmor och sedan ett rasande tempo med snabba riff.

"All Night Long", spår nummer 5 innehåller även den aggressiva wah-wah solon. Värd att lyssna på av om man diggar detta. Personligen tycker jag att det blir lite för mycket av det goda, speciellt när nästa låt "Cyanide" börjar med wah-wah även den. Däremot tycker jag om de tunga riffen i den låten och de partierna med endast bas och trummor känns extra tunga.

Jag tycker verkligen om låtarna "The Unforgiven" och "The Unforgiven II" från Metallicas tidigare album och hade därför väldigt höga förväntningar på låt sju, "The Unforgiven III". Låten börjar med ett långt pianointro som sedan går över i chorus-gitarrer. Det buds på en bra blandning av tunga distade och lugna stycken. Jag tycker verkligen om denna låt, men tycker dessvärre inte den är når samma klass med någon av sina förgångare.

Wah-wah solot i "The Judas Kiss" är mäktigt, det finns inte så mycket mer att nämna om låt nummer åtta på skivan. Nästa låt  "Suicide & Redemption" är riktigt tung. GIllar verkligen det tunga gunget och de fina melodierna i denna helt instrumentala låt. Dessvärre är ljudkvalitén lite bristfällig. Gillar däremot ljudet på den tunga distade kompgitarren, riktigt "crunchy" och härligt!" My Apocalyps" är sista låten på skivan och är nog lite väl skränig för min smak.

Avslutande vill jag sammanfatta denna recension. Det märks att Metallica har gått tillbaka till sina rötter. Dessvärre känns det nästan lite väl ansträngt. Det känns som de verkligen flirtar med sina gamla fans. Det känns som att Metallica vill ta ut endast det bästa av de gamla, men det blir lite för mycket av det gamla och därför känns det ansträngt. Death Magnetic blir aldrig en klassiker, men det är fortfarande ett bra album, trots dess dåliga ljudkvalité och känslan av överambition när det gäller att återskapa det gamla.

Death Magnetic är ett bra album, inget snack om saken. Metallica, ett av tidernas största metalband lever vidare och trots att de har fått kritik av många för detta album tror jag att de kan leva kvar länge.

/Metal-Maruks


Kommentarer
Postat av: Peter

Hejsan. Jag tänkte länka tillbaka till detta inlägget från min sida, om det är okej? Gillar det du skriver.. Det är inte så förresten att du vill skriva på min sida?! Hör i så fall av dig till: [email protected]

2008-09-22 @ 13:52:28
URL: http://musiktoppen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0